Bortom hitom

Ikväll har jag legat och tänkt, och då kom jag att tänka på en sak.

Vackerheten i världen – hur många missar den för att de inte hinner stanna upp och se? Har vi inte lite för bråttom för att verkligen hinna njuta av livet? 

Jag upplevde något för ett par tre år sedan. Det var en vårmorgon och jag var på väg till skolan. Jag kunde inte då, och kan inte heller idag komma på något som inte var alldeles fantastiskt i mitt liv då. Jag hade träffat en alldeles underbar tjej, jag älskade skolan, jag var i Göteborg på en spårvagn (jag älskar att åka spårvagn) och morgonen den dagen var en alldeles överträffande vacker vårmorgon. Jag mådde bra helt enkelt, väldigt bra.

Så där satt jag och skötte mig själv när helt en känsla helt oförhappandes kom över mig. Jag visste inte då hur jag skulle kunna beskriva det, eller ens att det gick att beskriva eller än mindre att det hade ett namn. Det lärde jag först ett år senare.

Upplevelsen var en så kallad peak experience. Jag kände mig ett med naturen, med människorna, med varandet. Jag var utanför mig själv och jag såg ner på min tillvaro från en högre position och fick se hur allting i världen passade ihop, hur alla pusselbitar satt på plats och att allt samspelade på ett oerhört vackert sätt. 

Abraham Harold Maslow, en amerikansk psykolog född och verksam på tidigt 1900-tal var den som först satte det i ord:

Peak experiences are sudden feelings of intense happiness and well-being, and possibly the awareness of ”ultimate truth” and the unity of all things. Accompanying these experiences is a heightened sense of control over the body and emotions, and a wider sense of awareness, as though one was standing upon a mountaintop. The experience fills the individual with wonder and awe. He feels at one with the world and is pleased with it; he or she has seen the ultimate truth or the essence of all things.

Maslow described peak experiences as self-validating, self-justifying moments with their own intrinsic value; never negative, unpleasant or evil; disoriented in time and space; and accompanied by a loss of fear, anxiety, doubts, and inhibitions.

Maslow said that all individuals are capable of peak experiences. Those who do not have them somehow depress or deny them. Individuals most likely to have peak experiences are self-actualized, mature, healthy, and self-fulfilled.

Jag känner mig privilegierad som fått uppleva det. Jag hoppas på att uppleva det igen och nästa gång kommer jag göra allt för att hålla fast vid de element i mitt liv som bidrog till upplevelsen. Det lyckades jag inte med sist.
 

Jag hoppas ni förstår vad jag försöker förmedla och tar det till er. Livet är vackert, bara du tittar.

För ett par dagar sedan fick jag ett väldigt fint brev. Brev via snigelpost – som det kallas idag – är enligt mig gravt underskattat. Det är ett ypperligt sätt att uttrycka känslor, att visa omtanke, att glädja någon genom att visa att man tagit sig mer tid än det tar att skriva ett sms eller bara för att det är ett så mycket trevligare sätt att kommunicera än dagens nya kanaler. 

Fröken Ida gjorde detta på ett ypperligt sätt då hon släppte loss kreativiteten genom tangenterna på hennes skrivmaskin och portionerade ut visdomarna, klokorden och vardagspoesin på ett gäng kvadratiska lappar. Min favorit är nog:

jag skiter i fåglarna under
himmelen och liljorna.
jag vill ha en päls av lakodasäl
och en ny karl
fr.o.m måndag. 

Och en enkel men 
ack så uttrycksfyll
 

hjärta
                                       (-muskel som fungerar
                                som pump) 

 

Jag har en egen skrivmaskin som dessvärre står nerpackad i en låda. Men jag är lovad en lånemaskin. En portabel Remington från tidigt 1900-tal ska jag få använda till mina brev. Under tiden får jag hålla mig till skrivstil och svarta pennor. Se upp Ida, snart får du brev!
 

En av de fina lapparna i brevet

Del 2 av dagens inlägg:

I perioder så minns jag väldigt mycket av mina drömmar. Jag har börjat skriva ner mina drömmar alltmer frekvent och ska försöka bibehålla detta. Här under delar jag med mig av en aningens bisarr dröm jag drömde för lite över ett halvår sedan.

Alexandra (en vän) och jag står utanför ett hus nere vid dungen i området där jag växte upp som liten. Ett läkarteam arbetar samtidigt för fullt med dem som ska bo där, de är tydligen svårt skadade. Tyvärr så dör de. Alexandra bryr sig bara om förlorad intäkt medan jag blir upprörd och tänker ”hur kan hon tänka så?” 

Pengarna som hon tänkte på var intäkter från vårt tv-program vi ska spela in där. Vi driver tydligen någon form av dokusåpa i huset och eftersom den tidigare familjen dog så får en ny flytta in. Det är ett mörkhårigt par, något kusliga och Familjen Addams-liknande. Kvinnan heter Barbie.

De sitter i soffan och pratar om saker & ting framför kameran. Mellan dem sitter en katt som stoppat en hel råtta i munnen. Benen sticker ut, fast det är inte råttben utan stora tjocka lurviga spindelben. Från ingenstans förvandlas kvinnan till en dobermann varpå hon biter tag i spindelbenen, tuggar och sväljer dem för att sedan förvandlas tillbaka till en kvinna. Men istället för att benen hamnar i hennes mage så färdas de innanför huden och stannar som en utbuktning på hennes ena skuldra. 

Därefter visar hon mig runt lite, och vi hittar en specialtränad korp som de haft med sig. Det är tydligen lite av en spa-korp. Den hittar äckliga pormaskar i din hud som inte är vanliga pormaskar utan rejäääla maskar som den drar ut. Med maskarna kommer lite gegga som sedan åker runt som Flubber eller nån icke-Newtonisk vätska på huden och letar sig sedan in i hålet där pormaksen var och täpper till det. 

I mitt huvud funderar jag tyst på hur de fått korpen till o göra sånt. De har säkert vässat näbben och genmanipulerat fågeln på något sätt.

Senare på kvällen får jag post. Klockan är elva på kvällen. Jag går runt i Oslo och till ett kafé som jag inte minns namnet på, men det är i Schweigaardsgata. Jag har halva min hängmatta med mig och ett parasoll. I brevet står det att jag varit med i en tävling och att jag vunnit en kamera men mitt i drömmens förvirring visar det sig att jag missförstått brevet. Det är en bild på en tidning där någon annan vunnit kameran och jag har tydligen inte vunnit nåt alls. Detta får jag veta när jag ringer upp tävlingsarrangörens fru – som märkligt nog är Barbie – mitt i natten.

Jag blir lite besviken men säger att jag förstår ”du var lite för sent ute” sa hon. 

Jag går ut genom caféet och förbluffas över hur ljust o varmt det är ute. Kl är ju 23 och nu (på riktigt är det ju minusgrader o vinter nu) brukar det ju vara mörkt redan vid fyra-fem om dagen men i drömmen är det fint väder kl 23. Jag går lite för mig själv igenom en park där jag får ögonkontakt med en tjej som har de vackraste bruna ögonen. Jag tror för en sekund att jag känner henne. Men det gör jag nog inte ändå. Hon satt där med sin familj.

Jag fotstätter gå ut på en äng. På ängen är det tusentals får, som går på rad, en och en eller två o två. Fåren är pyttesmå, som chihuahuor, och de ser undernärda och slagna ut. Jag stannar upp och iakttar, jag önskar jag hade vunnit den där kameran så jag kunde fått lite sjysta bilder. När jag äntligen inser att jag har min iPhone och faktiskt kan ta halvdana bilder så har herden kommit. Jag låter inte honom se att jag försöker ta bilder och jag lyckas nästan ta en bra bild då plötsligt en slagen man går förbi (som nog ska vara nån sorts liten clue om vad de stackars fåren egentligen var, nån form av nutidens slavar). Men i det jag försöker ta en bild så attackerar fåraherden mig och kräver att få se bilderna. Hela hans familj sluter upp och det blir en väldigt upprörd stämning. Fåraherden försöker ta fram bilderna i min telefon men vi lyckas aldrig få upp bilderna. Den nya funktionen på telefonen där man kan flytta runt ikonerna förstör för oss, vi kommer hela tiden in i konstiga spel när man trycker på ”photos”.

Helt oförhappandes så eskalerar situationen och någon i familjen börjar slåss lite med mig, de försöker först kasta mig över ett stup. Där vi står är det ett stort staket/stängsel och på andra sidan slutar ängen abrupt och det är ett fall på hundra meter. När de inser att de inte klarar att kasta ner mig så försöker de istället leda mig ner för ängen längs med staketet för att slåss i industri/bostadsområdet som är där. 

 Tjejen med de vackra bruna ögonen verkar vara dotter i familjen och vill hjälpa mig. Vi har nu kommit ned från ängen och vi slåss lite mellan husen. Jag är sur för att min hängmatta gått sönder i allt tumult. Nu är jag lite osäker på vad som händer, för  jag tror min kropp försökte simulera hur man i efterhand upplever ett slagsmål. Jag vet att fåraherden sparkar mig mellan benen fast bakifrån liksom, så det skadade mig inte så mycket, därefter slåss vi och så kommer herdens pappa med ett hagelgevär. Han försöker såklart skjuta mig men jag lyckas skydda mig bakom fåraherden som blir träffad och dör. Jag överbemannar därefter pappan och tar hagelgeväret försiktigt utan att få mina fingeravtryck på det. Jag vet inte vad som hände med honom, jag tror inte jag sköt honom. Han kanske stannade med sin skjutna son. 

Jag springer med hagelgeväret konstigt hållet i min famn p.g.a. fingeravtrycken. Jag kommer fram till mammas lägenhet och när jag kommer in där är det fullt med folk i uniform, folk som jag tror är poliser men det visar sig att de inte är det. Det verkar som de har nån filminspelning av nåt slag och när jag ropar att nån måste ringa polisen förstår de inte riktigt vad jag snackar om. En snubbe vill leka lite med geväret och tror väl det är rekvisita och att jag bara försöker imponera på regissören med min skådespelarinsats. 

Här vaknar jag.

Tolka den om du kan!

Nu har det hänt! Jag hade börjat tro att det aldrig skulle ske. Jag hade börjat tvivla på dess existens och funderade på om inte allt bara var en slags vanföreställning mitt sjuka sinne hade skapat. Det kändes nästan möjligt att teknikens framgång de senaste tjugo åren var något jag hade skapat i mitt huvud som en reaktion av denna enorma väntan och att jag nu i ett sista skede av denna desillusionella fantasivärld straffade mig själv genom att frånta mig denna vitala del.

Jag talar förstås om mitt VISA-kort! Det har kommit till mig! Det tog endast 1 månad, 2 dagar och 7 timmar. 

Nordea är en ypperlig bank, Nordea är bankernas ban.. nej.. NEJ! Jag kan inte ens med det starkaste sarkasmfilter rekommendera den banken som något annat än ett ställe att gå in och sätta sig i en fåtölj en varm sommardag och smaka på gratis kaffe i deras AC-kylda, marmorbeklädda, högt i tak-försedda lobby som de har lagt alldeles för mycket pengar på. Pengar som borde gynnat mig som kund. Jag gynnas inte av att de har en lobby för x antal miljoner när de kunde haft ett enkelt simplistiskt kontor precis som vilket annat företag. Jag fick inte mitt VISA-kort fortare tack vare att de valde grekisk gråskiftande bergsmarmor som smekts ut ur berget för hand av små tama bergsapor med silkesvantar i den sista gruvan av sitt slag i hela världen istället för IKEAs laminatgolv Slätten för 39;- kvadratmetern.

Idag har jag köpt följande saker på mitt nya VISA-kort. 2 stycken pizzabröd och 1 styck Mozell på Rimi. Det var det.

Idag kommer jag till Oslo! Jag sitter på bussen nu faktiskt, klockan är 07.20. Bussen gick 06.45 och jag gick upp 05.19. Fy f*n! (man får inte svära på min blogg har jag bestämt!)

Det blir dock bara en blixtvisit, jag åker hem till Göteborg igen redan ikväll eller imorgon. Jag ska flyttstäda mitt rum. Killen har inte flyttat in än och jag har skjutit på det så länge jag kan – så klart. Men jag ska ta en tur förbi IKEA, jag ska träffa lite vänner och jag ska få lite sol har jag bestämt, jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med att städa.. 

Dessutom har jag fått totalt kanske 2 timmar sömn inatt. Eftersom jag vaknade kl 14.00 igår så kanske det inte är så konstigt att jag inte somnade tio timmar senare då jag gick och la mig. Dessutom har jag legat jämte en liten värmekamin, en hostmaskin också kallad Ester, fyra år Jag kände mig extremt vuxen och pappig när jag mitt i natten går upp o hämtar vatten åt den lilla fröken som hostar o hostar och när jag reglerar täcket så att hon inte brinner upp 

under natten. Att jag sedan inte får någon sömn själv kanske inte är optimalt i längden, men jag får ju öva lite inför framtida pappaskap!

Jag har inte författat något inlägg på flera dagar. Jag inser nu begränsningen i att inte ha eget internet i lägenheten utan att ”låna” grannens internet. Jag måste nog skaffa eget bredband till mamma. Ytterligare en anledning kanske är kosthållningen de senaste dagarna:

Neeej, bilden är lite montage, fast inte helt! Eller?

Nu har jag spenderat ett par dar i Småland. Det var fint men jag blev fort rastlös. Jag längtar tillbaka till att jobba och har egentligen inte alls någon lust att vara ledig längre. Imorgon får jag veta mer om det så kallade köttbulleprojektet. Spännande!

Men under tiden får jag se till att göra småsaker som får mig att minnas allt bra i livet. Därför har jag skrivit två brev som jag tänkte dela med mig av till er också här.

Kæra Kjáni!

Þú ert mjög falleg og ég þrái þig! Hvað segir þú um það? Ég held allt i lagi =)

Ég sakna þin! Hvað er að fretta? Við erum ekki á Kófi Tomasarinn Frænda en á bjórbarinn Kings Head á Gautaborg. Það er mjög gaman. Ert þú að koma á Gautaborg straks!? Við hefum goður kattamatur – ekki paprika, en mjög folaldkjöt og bjór!

Sjáumst ástin min!

Kossar og knús

Louise og Tobias

I förrgår skrev jag och Louise ett brev till självaste Kjáni Prik! Nu undrar ni kanske vem det är.  Kjáni är faktiskt en katt som bor på Island och som blev en god vän till oss under vår vistelse. Vi satte oss därför ned och skrev ett brev till henne samt vek en papperstrana som hon kunde få leka med och sen äta upp om hon blir hungrig.

Men det slutar inte här, jag har ett brev på väg till IKEA också. På bilden ovan kan ni se en liten version av brevet, nedan följer texten i sin helhet ifall det är någon som inte får se brevet när det kommit fram så vill jag att ni ska kunna läsa det här!

Hej, kära vänner

och kollegor

Nu sitter jag här i en lokal på Söder i Stockholm med endefekt skrivmaskin och en femte version av detta brev.  Det har gått en dryg vecka sedan jag lämnade Oslo och jag tänker mycket tillbaka på allt som varit.

Jag har hällt upp en kopp O’boy och ser framför mig min sista tid i Oslo. Jag tänker på sena brainstormingmöten,trevliga luncher, vällyckade projekt, mångra skratt och inte minst mina två väldigt fina avsked. Det som sitter färskast i minnet är dock tertialfesten med komm-inn för en dryg vecka sedan. Det måste varit en vild en för morgonen därpåvaknade jag upp i Stockholm där jag ännu befinner mig.

Min tid i Stockholm har varit fantastisk med allt från IKEA-utställningen på Liljevalchs, besök på Kungens Kurva och sedermera lite IKEA-montering till nattliga eskapader i sommarnatten med goda vänner. Det har varit en äkta Stockholmsvistelse med champagne i skyarna, mingel i kulisserna på AG och Chablis på någons representationskonto.

Men imorgon bär det av till Göteborg för en lite mer jordnära vistelse där Chablis och Dom Perignon byts ut mot 29-kronorsöl på Andra Långgatan och uttryck som duna (sova) eller steka (bete sig som en brat) byts ut mot kvarta (sova)  & bete sig som en brat (steka).

Men nu börjar jag känna mig lite långrandig och inte minst lågteknologisk så därför sätter jag punkt här med en uppmaning att hålla utkik, för snart kommer en lite mer högteknologisk version av mina uppdateringar.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jeg er veldig glad i dere

med kärlek

Tobias Bordal

Jag tänkte ge folk en bild av var jag bott de senaste två åren. Trondheimsveien är en gata som i all sin galenhet ändå har en viss charm. De tre första nätterna som jag sov där vaknade jag 10, respektive 7 och till sist bara 3 gånger. Den fjärde natten hade jag vant mig vid spårvagnar, bussar, ambulanser, polisbilar och brandbilar. För att inte nämna de galna taxibilarna!

Men det är inte trafiken som varit … mest intressant.

Jag sammanställde således en liten lista över saker som jag iakttagit eller som jag har fått höra om efter jag flyttade in där:

(Läs på egen risk) Strax före jag flyttade in så hade en tjej blivit våldtagen i rummet under mig blivit våldtagen efter att hennes kille knivhuggits till döds framför hennes ögon. De hade glömt att låsa ytterdörren när de gick hemifrån och när de kom tillbaka väntade en psykopat i sovrummet. (lås era dörrar, det kan jag lova att jag gjorde efter jag hörde om detta!).

Strax efter jag flyttade in lärde jag mig också vad caféet på hörnet, Café Do Brazil var och att man skulle hålla sig borta därifrån. Polisen stängde det ett kort tag efter att jag flyttat in p.g.a. att stället i princip blivit ett nav för kriminella. Pistoler, knark o annat myspys var vardagsmat där. En kväll när vi satt i vardagsrummet som vetter ut mot gatan hör vi riktigt hjärtskärande skrik, eller ylanden från gatan. Nu vet jag att detta är ju inget ovanligt på Café Do Brazil, men då blev jag ganska förvånad av att se ett par män som gick runt med elpistoler och elektrifierade folk som de inte gillade. Men de har ju billigt kaffe där!

Puben Bør Børsen som ligger mitt emot är inte bara ett näste för karaokefans utan också något att blicka ned på från sitt fönster för lite gratis underhållning. Glasrutor krossas, slagsmål gör folk till blodpölar och öl kastas frikostigt runt. Jag vet inte hur många slagsmål jag bevittnat här. 

En annan skön kille som förvisso inte hängde så mycket på Bør Børsen som ovanför var Fallet Fredrik. En gång var han på fest i lägenheten ovanför Bør Børsen, i samma byggnad. Han var en jovial kille som den kvällen fick för sig att han skulle stajla lite för tjejerna och göra precis som Clintan, Keanu och ja i princip alla coola skådisar någon gång gjort på vita duken – han skulle nämligen klättra mellan två fönster utanför på fasaden. Sagt och gjort – Fredrik föll pladask ner på asfalten rakt utanför Børsen och landade lite komiskt precis som en katt på alla fyra. Dessvärre kostade hans osmidighet honom två brutna handleder, knäskålar och en bruten rygg.

De som känner mig vet att jag sällan backar om man föreslår någonting, jag är öppen för det mesta. En fest, en förfest eller en efterfest – skitkul. Men just en natt för ett drygt år sen så hade jag hellre sovit faktiskt. Klockan fyra om natten vaknar jag av brandlarmet (som är centralt för hela byggnaden). Med halvt panik springer jag upp ur sängen och ut i trappen för att se om man ser nån rök. Mystisk vit tjock rök väller upp i trappen medan jag står och tittar ner. Min naturliga reaktion är att leta efter brandsläckaren – men var är den!? Eftersom ingen av mina roomies vaknat så väcker jag dem som är hemma och fortsätter att leta efter brandsläckaren lite men konstaterar att den inte står att finna. Nu beger vi oss ut och vid det här laget har alla från byggnaden samlats lagom sömndruckna på den kalla asfalten i en färgglad blandning av underkläder och pyjamasar. Väl där hittar jag, slängd runt hörnet på byggnaden vår brandsläckare, helt tom. Minuter efteråt kommer brandkåren och polisen i sina tio bilar och jag får förklara att det verkar som någon bara löst ut en pulversläckare i trappen. Det har nog gått lite vilt till på en efterfest i mitt kollektiv… Efter lite grävande insåg vi att en kille som varit hos oss tog med sig en souvenir som kostade honom 20,000 i utrycknings- och städkostnader. En efterfest jag tror alla hade klarat sig utan. 

I samma byggnad har vi också en kebaberia i bottenplan. Jag har handlat där mer än en gång och blivit lite bundis med de som jobbar där. En natt vaknar jag av att ett par tjejer som bor i byggnaden kastar en stol och gärna ett bord också genom fönsterrutan in till kebaben för att sedan springa in i sin lägenhet. Det visar sig i efterhand att en av killarna som jobbar där hade försökt våldta en av tjejerna strax innan. Jag åt inte där särskilt ofta efter det…

Till slut en liten kompott; ett år före jag flyttade in kollapsade fasaden på huset jämte mitt hus och dödade en förbipasserande kvinna. Två tjejer blev våldtagna på en radie av 500 meter från mitt hus inom loppet av två veckor. Jag blev misshandlad en dryg kilometer hemifrån och blev rånad den där enda gången jag bestämde mig för att gå till f.d. Café Do Brazil (numera Corner’n). Men jag bodde i alla fall bara ett par hundra meter från akuten!

Fast nu har jag flyttat därifrån.

För att lätta på stämningen lite får ni en bild på den fagra Louise 

från vår tripp till Island i våras.

Idag har jag haft en riktigt omanlig dag, kommer nog många tycka. Jag har ändrat lite i en liten dikt jag skrev på isländska för ett par år sen, surfat på poeter.se, arbetat med bilder och bestämt att jag o mamma ska se på P.S. I Love You ikväll. 

Jag kan se framför mig hur Anders och Antonio skrattar o säger ”Jag älskade honom” i kör. Det är lite internt men kan berätta att det rör sig om denna boken. För övrigt en bra bok av en duktig författare. Hennes storsäljare Tillsammans är man mindre ensam är högst rekommendabel!

Jag ska precis sända ut mail nu till er om att denna bloggen finns. Jag hoppas ni kommenterar lite då och då så att jag ser att ni finns och läser bloggen. Så småningom kommer nog en bildsida också, eller en fotoblogg. Men än så länge så lägger jag upp alla nya bilder här i mina inlägg. 

Bild från tertialfesten med Komm-Inn – Anna Gran

Fler bilder från festen kommer snart!

Knapphålet

Hnappagatið lausnaði i höndum hans
Hann vildi bara halda i henni fast, enn ekkert gekk eins og það átti

Enn vænti það til að það var betra enn að ekkert gerðist
að hnappagatið losnaði i höndunum hans

Því nú veit hún allavegna hvern hann langar í

Välkommen till min blogg ”Bortom hitom – og så i lende”. 

Nu undrar ni (svenskarna) säkert vad ”så i lende” betyder.  

Så i lende är ett norskt uttryck som ofta används i militären för att ange riktning eller position. Lende betyder terräng och uttrycket kan således fritt översättas till så i terräng. Läs hela inlägget här »