Bortom hitom

För ett par dagar sedan fick jag ett väldigt fint brev. Brev via snigelpost – som det kallas idag – är enligt mig gravt underskattat. Det är ett ypperligt sätt att uttrycka känslor, att visa omtanke, att glädja någon genom att visa att man tagit sig mer tid än det tar att skriva ett sms eller bara för att det är ett så mycket trevligare sätt att kommunicera än dagens nya kanaler. 

Fröken Ida gjorde detta på ett ypperligt sätt då hon släppte loss kreativiteten genom tangenterna på hennes skrivmaskin och portionerade ut visdomarna, klokorden och vardagspoesin på ett gäng kvadratiska lappar. Min favorit är nog:

jag skiter i fåglarna under
himmelen och liljorna.
jag vill ha en päls av lakodasäl
och en ny karl
fr.o.m måndag. 

Och en enkel men 
ack så uttrycksfyll
 

hjärta
                                       (-muskel som fungerar
                                som pump) 

 

Jag har en egen skrivmaskin som dessvärre står nerpackad i en låda. Men jag är lovad en lånemaskin. En portabel Remington från tidigt 1900-tal ska jag få använda till mina brev. Under tiden får jag hålla mig till skrivstil och svarta pennor. Se upp Ida, snart får du brev!
 

En av de fina lapparna i brevet

Del 2 av dagens inlägg:

I perioder så minns jag väldigt mycket av mina drömmar. Jag har börjat skriva ner mina drömmar alltmer frekvent och ska försöka bibehålla detta. Här under delar jag med mig av en aningens bisarr dröm jag drömde för lite över ett halvår sedan.

Alexandra (en vän) och jag står utanför ett hus nere vid dungen i området där jag växte upp som liten. Ett läkarteam arbetar samtidigt för fullt med dem som ska bo där, de är tydligen svårt skadade. Tyvärr så dör de. Alexandra bryr sig bara om förlorad intäkt medan jag blir upprörd och tänker “hur kan hon tänka så?” 

Pengarna som hon tänkte på var intäkter från vårt tv-program vi ska spela in där. Vi driver tydligen någon form av dokusåpa i huset och eftersom den tidigare familjen dog så får en ny flytta in. Det är ett mörkhårigt par, något kusliga och Familjen Addams-liknande. Kvinnan heter Barbie.

De sitter i soffan och pratar om saker & ting framför kameran. Mellan dem sitter en katt som stoppat en hel råtta i munnen. Benen sticker ut, fast det är inte råttben utan stora tjocka lurviga spindelben. Från ingenstans förvandlas kvinnan till en dobermann varpå hon biter tag i spindelbenen, tuggar och sväljer dem för att sedan förvandlas tillbaka till en kvinna. Men istället för att benen hamnar i hennes mage så färdas de innanför huden och stannar som en utbuktning på hennes ena skuldra. 

Därefter visar hon mig runt lite, och vi hittar en specialtränad korp som de haft med sig. Det är tydligen lite av en spa-korp. Den hittar äckliga pormaskar i din hud som inte är vanliga pormaskar utan rejäääla maskar som den drar ut. Med maskarna kommer lite gegga som sedan åker runt som Flubber eller nån icke-Newtonisk vätska på huden och letar sig sedan in i hålet där pormaksen var och täpper till det. 

I mitt huvud funderar jag tyst på hur de fått korpen till o göra sånt. De har säkert vässat näbben och genmanipulerat fågeln på något sätt.

Senare på kvällen får jag post. Klockan är elva på kvällen. Jag går runt i Oslo och till ett kafé som jag inte minns namnet på, men det är i Schweigaardsgata. Jag har halva min hängmatta med mig och ett parasoll. I brevet står det att jag varit med i en tävling och att jag vunnit en kamera men mitt i drömmens förvirring visar det sig att jag missförstått brevet. Det är en bild på en tidning där någon annan vunnit kameran och jag har tydligen inte vunnit nåt alls. Detta får jag veta när jag ringer upp tävlingsarrangörens fru – som märkligt nog är Barbie – mitt i natten.

Jag blir lite besviken men säger att jag förstår “du var lite för sent ute” sa hon. 

Jag går ut genom caféet och förbluffas över hur ljust o varmt det är ute. Kl är ju 23 och nu (på riktigt är det ju minusgrader o vinter nu) brukar det ju vara mörkt redan vid fyra-fem om dagen men i drömmen är det fint väder kl 23. Jag går lite för mig själv igenom en park där jag får ögonkontakt med en tjej som har de vackraste bruna ögonen. Jag tror för en sekund att jag känner henne. Men det gör jag nog inte ändå. Hon satt där med sin familj.

Jag fotstätter gå ut på en äng. På ängen är det tusentals får, som går på rad, en och en eller två o två. Fåren är pyttesmå, som chihuahuor, och de ser undernärda och slagna ut. Jag stannar upp och iakttar, jag önskar jag hade vunnit den där kameran så jag kunde fått lite sjysta bilder. När jag äntligen inser att jag har min iPhone och faktiskt kan ta halvdana bilder så har herden kommit. Jag låter inte honom se att jag försöker ta bilder och jag lyckas nästan ta en bra bild då plötsligt en slagen man går förbi (som nog ska vara nån sorts liten clue om vad de stackars fåren egentligen var, nån form av nutidens slavar). Men i det jag försöker ta en bild så attackerar fåraherden mig och kräver att få se bilderna. Hela hans familj sluter upp och det blir en väldigt upprörd stämning. Fåraherden försöker ta fram bilderna i min telefon men vi lyckas aldrig få upp bilderna. Den nya funktionen på telefonen där man kan flytta runt ikonerna förstör för oss, vi kommer hela tiden in i konstiga spel när man trycker på “photos”.

Helt oförhappandes så eskalerar situationen och någon i familjen börjar slåss lite med mig, de försöker först kasta mig över ett stup. Där vi står är det ett stort staket/stängsel och på andra sidan slutar ängen abrupt och det är ett fall på hundra meter. När de inser att de inte klarar att kasta ner mig så försöker de istället leda mig ner för ängen längs med staketet för att slåss i industri/bostadsområdet som är där. 

 Tjejen med de vackra bruna ögonen verkar vara dotter i familjen och vill hjälpa mig. Vi har nu kommit ned från ängen och vi slåss lite mellan husen. Jag är sur för att min hängmatta gått sönder i allt tumult. Nu är jag lite osäker på vad som händer, för  jag tror min kropp försökte simulera hur man i efterhand upplever ett slagsmål. Jag vet att fåraherden sparkar mig mellan benen fast bakifrån liksom, så det skadade mig inte så mycket, därefter slåss vi och så kommer herdens pappa med ett hagelgevär. Han försöker såklart skjuta mig men jag lyckas skydda mig bakom fåraherden som blir träffad och dör. Jag överbemannar därefter pappan och tar hagelgeväret försiktigt utan att få mina fingeravtryck på det. Jag vet inte vad som hände med honom, jag tror inte jag sköt honom. Han kanske stannade med sin skjutna son. 

Jag springer med hagelgeväret konstigt hållet i min famn p.g.a. fingeravtrycken. Jag kommer fram till mammas lägenhet och när jag kommer in där är det fullt med folk i uniform, folk som jag tror är poliser men det visar sig att de inte är det. Det verkar som de har nån filminspelning av nåt slag och när jag ropar att nån måste ringa polisen förstår de inte riktigt vad jag snackar om. En snubbe vill leka lite med geväret och tror väl det är rekvisita och att jag bara försöker imponera på regissören med min skådespelarinsats. 

Här vaknar jag.

Tolka den om du kan!